mitt allt.
När jag lyssnar på Florence Valentin blir jag glad och gråtig nästan jämt. Jag blir jätteglansig i ögnen, denna gång mest för att jag sitter framför en dator utan mina glasögon. Jättedumt.
Väntar på att min karl ska ringa så vi kan gå på vernissage på chalmers. Men om det bjuds på dricka kan jag ändå inte njuta för jag går på medicin som inte tillåter alkohol, trots att Pär säger att det inte är någon fara är jag lite rädd för negativa effekter.
Six days to go.
Jag har fortfarande inga pengar och trots uttalat köpstopp har jag köpt (bland annat) en underbar 60-talsklänning från Prickig Katt för pengarna jag skulle leva på till nästa löning. Detta efter att jag sålt fonder för att kunna klara mig, men icke. Begäret efter fina kläder var för starkt.
Så om jag tyckte att jag satt i skiten innan, är det ett par gånger värre nu. Attans.
Och jag har fortfarande inte ordnat med nytt pass inför Londonresan den 5:e.
Men nu blir det chalmers (aka Ninni goes lite malplacerad). So long!
