dressed to kill and guess who's dying

Igår var jag rikigt bakfull. Inte sådär som man brukar vara, utan den där bakfyllan man bävar över och när den kommer så kommer den rejält. PANG.
Pappa ringde och jag beklagade mig över min överdos bubbel, han sa att jag borde veta bättre. Sedan ringde jag honom efter en helvetisk bussresa hem (jag var ytterst nära att vomera hela vägen). Mamma svarade. Jag beklagade mig igen. Hon tyckte synd om mig. Jag bad henne köpa med sig en flötig pizza och fanta till mig.
När hon och pappa anländer till min lägenhet har de tagit med sig följande till mig;
* En present från farmor
* Senaste numret av Bon
* En stor matlåda med mammas hemlagade tortellini med mycket krämig sås
* Sallad
* Två liter fanta
* Fem stycken snickers
* Mammas egen rabarberpaj med vaniljsås (to die for!)
Vad har jag gjort för att förtjäna så mycket bara för en baksmälla? Jag låg lutad mot mammas axel när vi tre satt i min soffa och tittade på Breakfast at Tiffany's. Hon klappade mig på kinden och tyckte synd om mig, trots att det är helt och hållet självförvållat. (Tre flaskor bubbel, öl och rödvin i en härlig blandning, delat på två personer.)
Det var längesedan jag kände mig så liten och jag är så tacksam. Verkligen.
All kärlek till mina fantastiska föräldrar.